Salomon TrailTour Åre

Här kommer tävlingsberättelsen om STT Åre, kanske årets bästa och roligaste lopp.

Som jag skrev i förra inlägget var jag ut och kollade bansträclningen på lördagen, vilket ledde till att jag satt i Erik Ahlströms kök och dubbade skorna mitt i natten. Fick bra med sömn efter det, klämde två mackor och lite kaffe till frukost innan jag klädde på mig för tävling. Jag var en av få som valde shorts och kortärmat kändes det som, det var nämligen inte i närheten av lika varmt och fint som dagen innan. Regnet hängde i luften och kollade man upp mot toppen på skutan så hängde det ett tungt molntäcke väldigt lågt. Men jag gillar att springa i shorts och känna luften så det blev så, även fast jag hade tights med i packningen.

Starten på banan låg uppe vid fjällgården, 556möh. Här hade drygt 340 löpare samlats för att springa. Som vanligt fanns det en kortare sträcka, den här gången på ca fyra kilometer, men den intresserade inte mig. Jag värmde upp på egen hand och precis innan starten, som gick 10:45, tog jag av mig överdragskläderna och lämnade in, de blev senare nerkörda till målet. Eftersom jag visste att banan snabbt krympte till slingriga stigar som inte lämnade utrymme för omkörning, medan de brant klättrade upp för berget, så ville jag ligga nära täten för att slippa köbildning. Tydligen var det ingen nyhet, så när startskottet gick satte alla av i en j**la fart och det resulterade i lite armbågningar och en del hockeytacklingar i de främre leden. Väl framme vi singeltrack stigningen låg jag väl strax före hälften, tänkte kämpa mig förbi uppför men där var det stopp. Vissa modiga sprang om, med resultatet att jag nästan ramlade ner för branten som var bara ett steg ifrån stigen. På många ställen snigeljoggades det uppför, det va så brant att det inte var värt att tömma krafterna redan så tidigt i loppet.

Regnvatten kom från toppen av fjället och bildade rännilar som letade sig ner på stigen, vilket gjorde den ännu lerigare än dagen innan. Väldigt snabbt var mina skor blöta, men de greppade bra tack vare dubben. Efter att vi tagit oss upp började den intressanta och roliga delen, kanske även den del som splittrade fältet mest. Nerförsbackarna som bjöd på så mycket lera så lerbrottning hade fungerat ypperligt. Jag vågade trycka på mer än under provlöpningen och det höll. Jag såg folk ramla, jag hörde folk klaga men jag bara skrattade och log. Så roligt att sätta fart nerför, vissa steg tappade även jag fästet och gled, men jag undvek att ramla, även om det var nära ibland. När det började plana ut lite (så plant det nu kan bli i Åre) så kom vi in mellan träden och stigen slingrade sig mer här, med tvära svängar så man var tvungen att vara alert hela tiden. Det fanns bitar av banan utan lera, men de var inte många.

På vissa delar låg det spångar utlagda, här gjorde dubben grym skillnad. Där jag dagen innan trippat försiktigt, rädd för att tappa fästet, kunde jag trycka på och öka farten. Halvägs på banan (?) fanns en vätskekontroll, men inte nog med att få i sig lite saft eller vatten, de hade även godis och bars i små bitar. Jag valde att ta några vingummin som jag sakta tuggade i mig den kommande kilometern, som gick uppför en ”gräsväg” innan en myr blev underlag för fötterna. Vet inte om de hann göra någon skillnad de där godisarna, inte rent fysiskt, men kanske undermedvetet psykiskt.

Ju längre jag sprang desto blötare och lerigare blev jag, men hela tiden njöt jag. Jag ramlade nästan en gång, höll på att göra en faceplant i leran, men jag lyckades ta emot mig. Destovärre tog mitt trasiga nyckelben smällen vilket, resulterade i smärta men inget värre.

Med någon kilometer kvar till mål lom banan ut på en liten väg mellan små gulliga hus. Här stod folk och hejade och applådderade på alla som sprang förbi, gav den där lilla extra energin som behövdes för sista biten. Med utsikt över vattnet och Åre centrum rundade vi Hotell Tott för att springa in i deras källare, springa genom korridorer och uppför trappor, ut genom garaget med musik dunkandes genom stora högralare och discolampor som blinkade i takt med pulsen. Väldigt udda, men det uppskattades av många.

Sista sträckan från hotellet gick genom en gullig liten tunnel för att sedan gå via en sluttning och in i mål. Glad och nöjd får jag medalj och en drös med godsaker att välja mellan, tar en gainomax, lite kaffe och en banan.

Tiden blev en timme och två minuter, jag hade tänkt tyst för mig själv att under timmen borde gå. Det hade det gjort oxå, men jag blev lite ofokuserad ett tag då jag fipplade med kameran vars batteri tog slut, märkte inte riktigt att jag knappt sprang då. Träffade Erik och grattade honom till en suverän tävling, han verkade nöjd men lite stressad.

Vann gjorde Andreas Svanebo, han försvarade sin titel från förra året och visade än en gång att han är en av de bästa på terränglöpning här i landet. Hans blogg hittar ni här.

Det var en fest efter prisutdelningen, med möjlighet till bastu, bubbelpool, mat och dricka. Det hade nog varit väldigt skoj att vara med, men jag skulle börja nattskiftet hemma vid tio på kvällen och med sju timmar i bilen framför mig ville jag komma iväg. Spolade av mig bland alla downhill cyklister som stod med vattenslang och sköljde bort leran från sina cyklar. Snacka om att det var kallt, där stod jag barfota och nerkyld, men fick bort det värsta så att jag kunde dra på mig överdragsbyxor och ett par torra skor. Tackade Erik för att jag fått bo hos honom innan jag gick från målområdet med ett leende på läpparna. Det som finns i huvudet nu är hur kul banan var, jag bara älskar att springa i sådan terräng.

Är det någon i Åre som vill anställa en trevlig, glad kille, händig, med elutbildning men kan jobba som i princip vad som helst

Film och bilder kommer, men kameran är på vift för tillfället.